Jag är medberoende
Som medberoende.
Jag har deltagit i en sån här "anhörigvecka" då min far är alkoholist. Det är cirka 3 år sedan denna vecka var.
Jag fick lära mig så otroligt mycket. De första dagarna kunde jag absolut inte säga "Hej, jag heter * och är medberoende". Det kändes.... fel helt enkelt.
Men allt eftersom dagarna gick, kunde jag komma mer och mer in i att jag faktiskt är medberoende, och då inte bara till min far. Även min dåvarande pojkvän.
Hela min uppväxt är det jag som varit öppen med min fars alkoholproblem, jag har aldrig tystat ner det. Jag har känt att det är väl ingenting att skämmas över. Och det är det inte, för det ligger inte på mig. Men andra i hans omgivning skyddade honom, han hade inga problem. Flaskor gömdes, allt tystades ner.
När jag insåg att jag faktiskt var den som dolde allt min dåvarande höll på med, jag skyddade honom i vått och torrt.
Gick allt upp, verkligen ALLT.
Det kunde handla om tabletter han tog varje dag och jag försvarade med att det bara är något som liknar huvudvärkstabletter.
Efter varje gång han varit ute och supit och blivit elak mot mig, då var det bara mig vi skulle skylla på. Inte honom. Han var den jag lyfte upp i skyn.
Jag var den som såg till att allt han gjorde var enkelt. Jag var och är medberoende.
Andra exempel och tecken kan vara att jag har haft ett sjukt beteende (detta har jag peppar, peppar arbetat bort)
Allt hemma och omkring mig skulle vara perfekt. Lakan vikta på ett sätt, kläder på ett annat. Eftersom allt annat var en röra, så blir kampen om att överleva enklare om jag har ordning och reda hemma.
Detta är bara något exempel på hur det kan vara att vara medberoende. Med detta vill jag bara säga att det är psykiskt jobbigt att vara bredvid någon som missbrukar. Det gör ont i hjärtat när man inser allvaret, men det är också sjukt, sjukt jobbigt att vara den som skyddar, försvarar missbrukaren. I efterhand kan jag tänka "men för helvete, jag gjorde det möjligt för denne att missbruka"
Jag har deltagit i en sån här "anhörigvecka" då min far är alkoholist. Det är cirka 3 år sedan denna vecka var.
Jag fick lära mig så otroligt mycket. De första dagarna kunde jag absolut inte säga "Hej, jag heter * och är medberoende". Det kändes.... fel helt enkelt.
Men allt eftersom dagarna gick, kunde jag komma mer och mer in i att jag faktiskt är medberoende, och då inte bara till min far. Även min dåvarande pojkvän.
Hela min uppväxt är det jag som varit öppen med min fars alkoholproblem, jag har aldrig tystat ner det. Jag har känt att det är väl ingenting att skämmas över. Och det är det inte, för det ligger inte på mig. Men andra i hans omgivning skyddade honom, han hade inga problem. Flaskor gömdes, allt tystades ner.
När jag insåg att jag faktiskt var den som dolde allt min dåvarande höll på med, jag skyddade honom i vått och torrt.
Gick allt upp, verkligen ALLT.
Det kunde handla om tabletter han tog varje dag och jag försvarade med att det bara är något som liknar huvudvärkstabletter.
Efter varje gång han varit ute och supit och blivit elak mot mig, då var det bara mig vi skulle skylla på. Inte honom. Han var den jag lyfte upp i skyn.
Jag var den som såg till att allt han gjorde var enkelt. Jag var och är medberoende.
Andra exempel och tecken kan vara att jag har haft ett sjukt beteende (detta har jag peppar, peppar arbetat bort)
Allt hemma och omkring mig skulle vara perfekt. Lakan vikta på ett sätt, kläder på ett annat. Eftersom allt annat var en röra, så blir kampen om att överleva enklare om jag har ordning och reda hemma.
Detta är bara något exempel på hur det kan vara att vara medberoende. Med detta vill jag bara säga att det är psykiskt jobbigt att vara bredvid någon som missbrukar. Det gör ont i hjärtat när man inser allvaret, men det är också sjukt, sjukt jobbigt att vara den som skyddar, försvarar missbrukaren. I efterhand kan jag tänka "men för helvete, jag gjorde det möjligt för denne att missbruka"
Som missbrukare, förstör du inte bara ditt eget liv!
